Emelie Tjärnström

Vilken kväll det blev ikväll. Började lugnt, vi skulle precis börja se en film så ringer telefonen, mormor ringer förtvivlad. Dom hade ringt från äldreboendet min morfar bor på och säger att ambulansen är påväg dit. Morfar hade blivit riktigt dålig. Vit i ansiktet, benen var som spagetti och munnen sne. Nej tänkte vi, inte en till hjärnblödning eller propp, vad händer? Paniken och oron bara steg inombords. Då något sånt här händer blir jag alldeles skakig, orolig, frossa och vill bara gråta. Fast man ska tänka positivt så finns alltid tanken... tänk om? För morfar har varit med om mycket, vääldigt mycket under sina 80 år.

Jag och mamma började gå mot sjukhuset, tur vi bor nära. Då vi kom fram till akuten efter 15 min så sitter en kvinna från äldreboendet han bor på och väntar in honom med ambulansen, så vi satt och vänta.. Och efter några minuter ringer en av ambulanspersonalen till mamma och vill veta vad som hade hänt, hur han reagerat, lite historik osv. och meddelar att morfar mår nu bättre. Han kan stå på benen och han har fått färg i ansiktet så dom tyckte det skulle vara bättre för honom att stanna kvar där istället än att åka till sjukhuset. Mer bevakning under natten. Jag känner mig fortfarande väldigt orolig. Söta underbara morfar! Då vi var påväg hem kommer mormor precis med färdtjänsttaxi men det var bara att vända om igen. Mormor ville vi skulle åka med i taxin och lämna av oss påvägen. Sjukt otrevlig taxikille. Lät väldigt besvärlig. Men vi fick åka med.